Att komma ut på andra sidan

Hösten 2015 var tuff för mig på många sätt och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. För mig var det både fysiskt och psykiskt. Dagar av enorm energi och glädje varvades med svartaste mörker. En lång period med ett totalt ifrågasättande av allt som är jag. Men värst av allt: de där dagarna av total likgiltighet. När ingenting fanns kvar. Inga känslor. Inga ord. Ingenting att uttrycka. Ingenting att säga. Ingenting.

IMG_3774

De där dagarna när ingen tro fanns kvar. När jag bara upplevde separation och ensamhet. När jag bad till universum utan minsta tro på att bli hörd. De där dagarna som inte kan beskrivas som annat än själens mörka natt. Mörkret som kändes som om det skulle vara för evigt. Där inga drömmar fanns, ingen magi, ingen mening, inget ljus, ingen kärlek, ingen glädje, ingen lycka. Hur jag kände att nu orkar jag inte längre. Orkar inte kämpa. Inte hålla emot. Nu ger jag upp. Kapitulerar. Till vad? Till tomheten, intet, ingenting. Jag faller ner i ett bottenlöst intet. De där dagarna jag undrade hur många gånger jag ska behöva gå sönder, hur många gånger mitt ego ska åka på käftsmäll efter käftsmäll och mitt hjärta gå i bitar. Hur många gånger jag ska behöva plocka ihop de bitar som blivit kvar och pussla ihop dem till något nytt.

Men det var ju inte så. Vi behöver alla de där mellanrummen. Tiden att stanna upp. Inte göra något alls. Inte skynda vidare, drömma, manifestera. Även om det inte är en plats vi njuter av att vara på. För mig var det en plats jag skulle vara på för att kunna komma ut på andra sidan utan alla de delar av mig själv och mitt ego som jag inte längre behöver, så att jag kunde låta dem dö där i mörkret. Där jag kunde slå i botten så hårt att jag trodde att jag aldrig skulle komma upp igen, när det egentligen var det som behövdes för att jag skulle studsa tillbaka upp med full kraft. Precis som att en pil måste dras bakåt för att kunna skjutas framåt.

Det varade bara några veckor. Men det kändes som år. Gradvis började jag ana ljusningen. Sakta samlade jag ihop det som fanns kvar och pusslade ihop det på nytt. Men nu, när jag har kommit ut på andra sidan, kan jag knappt minnas hur det var där i mörkret. Tack och lov.