Att leva i utveckling

Med jämna mellanrum ställs jag inför situationer som känns utmanande. Roliga och glädjefyllda situationer men också tunga och jobbiga situationer. En del situationer dyker upp och måste hanteras. Andra situationer går jag rakt in i med öppna ögon.

När jag pratar med människor runt omkring mig om de situationer jag väljer att gå in i får jag ibland känslan av att de undrar om jag verkligen är riktigt klok? Särskilt som nästan allt jag gör numera, det gör jag med ett vidöppet hjärta och med risken att bli sårad och ledsen. Jag vet inte riktigt hur jag gör på något annat sätt längre. Jag har blivit mer ovan vid att leva bakom murar och fasader. Men i varje situation jag går in i, gör jag det med öppna ögon. Med inställningen: vad kan jag lära mig här? Hur kommer jag utvecklas av det här? I alla situationer finns en lärdom, om jag är öppen för att ta emot den. En lärdom om mig själv, om livet, om relationer, om känslor, om kommunikation. Jag utvecklas ju inte av att undvika utmaningar, utan går hellre rakt in i dem. Även om det ger mig törnar och blåmärken. För som jag ser det kan livet aldrig handla om att gå i mål med ett så oskadat och skyddat hjärta som möjligt. Tvärtom.

IMG_0490

Visst händer det att jag förbannar både livet och universum. Skriker att nu orkar jag inte mer. Nu vill jag bara leva ett helt vanligt okomplicerat liv. Jag vill inte utvecklas mer. Inte just nu. Ge mig en paus. Låt mig få vila!

Och ändå vet jag. Det är jag själv som har bett om den här takten. Det finns inte längre någon annan väg. Min stora tacksamhet är mina närmsta vänner, som alltid står där stadigt och tar emot mig när jag faller. Som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Som får mig att lyfta blicken och ger mig helikopterperspektivet. Som alltid har ett öra att låna ut eller en kram att ge. Och varje gång jag sträcker ut handen längre än min närmsta vänkrets blir jag lika förvånad och ödmjuk inför hur många fler människor som står där redo att erbjuda mig hjälp, råd eller ett lyssnande öra.

Allra bäst tycker jag om de här situationerna när jag kan distansera mig från dramat och bara observera händelserna utifrån, studera vad jag ska lära mig och se mig och människorna omkring mig som små spelpjäser på en stor spelplan, styrda av en högre osynlig hand. Då kan jag på riktigt möta livet med nyfikenhet. Vad blir nästa drag?