Att möta sin svaghet

Jag har skytt min svaghet. Sett ner på den. Blandat ihop den med sårbarhet – den som är sårbar är svag. Tills jag insåg att sårbarhet kräver mod och den som är modig är aldrig svag. Att det kräver oändligt med mod att leva med öppet hjärta och att vara sann mot sig själv. Och jag trodde att jag mötte min svaghet där, när jag insåg att sårbarhet inte är svaghet.

IMG_3781

Tills jag kom på mig själv med att se med förakt på min svaghet. Min ovilja att acceptera min utmattning. Hur jag trots min långa sjukskrivning vägrar se mina begränsningar och känner frustration över en påtvingad långsamhet. Då fick jag syn på mina omedvetna föreställningar. Att styrkan och svagheten alltid står i kontrast mot varandra. Om styrkan är bra måste svagheten per definition vara dålig. Och att behovet av vila är en svaghet. Att lyssna på mig själv är en svaghet. Att prioritera andra före mig är en styrka. Att bita ihop och köra på är en styrka. Att passa in i det fyrkantiga hålet är en styrka. Att vara en rund boll är en svaghet. Att vara mig själv är en svaghet.

Allt det här bottnar i rädslan för att bli övergiven. Att inte bli älskad för den jag är utan bara för det jag gör. Ett dömande av mina behov som oväsentliga. Att gång på gång sätta andras behov före mina egna, vilket är ett säkert sätt att hamna i en utmattning. Och om jag inte kan acceptera min egen svaghet, då finns inte heller utrymme att acceptera någon annans svaghet. Om det inte finns plats för mig att lyssna på mig själv och vara mig själv, då blir det smärtsamt om du är sann mot dig själv. Avundsjukan sticker upp sitt fula ansikte.

Men ingenting av det här är sant. Att lyssna på sig själv är en styrka. Att känna efter var jag har mina gränser och respektera dem är en styrka. Att vila när jag behöver och äta när jag behöver är en styrka. Att ta hand om mig själv på bästa möjliga sätt är en styrka. Men jag måste vara modig nog att stå upp för mina behov. Vara modig nog att vara svag – så att svagheten blir en styrka.

Är svagheten som ett spöke, lyser vi tillräckligt starkt på den försvinner den? Finns den kanske inte ens på riktigt?