Att kämpa emot

Att kämpa emot

Jag älskar att resa. Jag älskar dynamiken. Jag älskar att vara på väg.Jag älskar att upptäcka, lära mig, utforska. Jag älskar att vara i värmen. Jag älskar att möta människor. 

 

Men. Inför varje resa, särskilt längre resor, känner jag också ett enormt motstånd. Jag skjuter på packningen in i det sista. Jag blir ledsen av att skiljas från mina barn och för att de är ledsna för att jag åker. Jag blir ledsen och vemodig när vi har lämnat bort vår katt. Jag känner en enorm tomhet när huset är avskalat och rent, tömt på vår energi, inför vår frånvaro. Känner en trötthet inför den rent fysiska förflyttningen med flygning, transfer och jetlag.

  

Just där och då undrar jag alltid varför jag bestämde mig för den här resan. Varför jag inte bara nöjer mig med att vara hemma. Varför jag inte bara följer minsta motståndets lag, lever ett vanligt inrutat nio-till-fem-liv. Jag gör allt jag kan för att kämpa emot.

  

Sen blir jag påmind: varje resa jag gör är både yttre och inre. Varje resa för med sig en förändring och en utveckling. Varje resa kräver att jag kliver upp ett steg, blir en ny version av mig själv, levlar upp. 

  
Det här är extra påtagligt när jag ska åka iväg för att yoga, oavsett om det är för nöjes skull eller för en utbildning. För jag vet att det kommer att hända så mycket i mig, fler lager är redo att skalas av, nya saker redo att släppa taget. Och även om jag vet att jag är på väg till just rätt plats, för att göra precis det som är menat att jag ska göra och möta de människor jag ska möta, så kämpar jag emot in i det sista. Tills jag inte har något annat val än att släppa taget. Och då. Då infinner sig lugnet och förändringen kan ta sin början.