Att välja sårbarhet

Vid olika tillfällen i livet hamnar vi i mellanrum. Mellanrummen mellan att veta och inte veta. Oavsett vad det handlar om har jag i varje mellanrum ett val: att fly därifrån så fort som möjligt eller att stanna i ovissheten. Jag tror att det vanliga, det mänskliga, är att vilja fly från obehaget i ovissheten så fort som möjligt. Att hitta ett svar, gå vidare, veta. När jag flyr ut ur mellanrummet låter jag rädslan styra. Rädslan för sårbarhet och ovisshet, men också rädslan för att missa något, att universum inte har en plan och att jag är helt ensam, rädslan att jag ensam måste tänka ut hur.

IMG_5364

När jag stannar i ovissheten känner jag mig blottad och sårbar och det kräver stort mod att våga stanna kvar där med hjärtat öppet. Men jag tror att vissa mellanrum inte kan skyndas förbi. Det är i mellanrummen, i ovissheten och i sårbarheten, som möjligheten att lära mig mer om mig själv finns. Vad är det i ovissheten som gör att jag känner mig sårbar? Vad är jag så rädd för? Vad är det värsta som kan hända?

IMG_5233

När jag är i de allra tydligaste mellanrummen måste jag gång på gång, ibland flera gånger om dagen eller till och med flera gånger i timmen, göra det aktiva valet att stanna i ovissheten. Att välja sårbarheten. För hela min varelse skriker efter att skydda mig, stänga hjärtat och skynda till vissheten – oavsett om den är bra eller dålig. Just där och då känner jag att ett säkert dåligt utfall är mångdubbelt bättre än ett eventuellt bra utfall. Tills jag går tillbaka till nolläget, låter hjärtat mjukna, påminner mig själv om att oavsett utfall kommer jag inte bara att överleva, fysiskt och känslomässigt, utan gå ur det här starkare och modigare. Först då kan jag landa i att jag kan stanna i sårbarheten. Att det finns något att lära i den och att det kanske, kanske finns en belöning på andra sidan, som krukan med guld vid regnbågens slut. Kanske, kanske inte. Kanske sårbarheten i sig är den största belöningen?

Jag tror också att en av de saker som saknas i vårt samhälle idag är varsamhet. Varsamhet om varandra, om våra hjärtan och känslor. Och jag tror att ju mer sårbar jag vågar vara, desto större blir min varsamhet om andra. För jag vet hur det känns att vara i sårbarheten och jag vet hur väl varsamheten behövs.