Att överlämna sig

Hade någon sagt till mig för bara ett år sedan att jag skulle välkomna känslan av att slå i botten, att fullständigt ge upp och ge efter hade jag inte trott det. Fast i strävan som jag var. Fast i tron att jag kunde tänka ut min väg framåt. Sen kom den där dagen i juni, när jag nådde dit vad gäller mitt arbete. Och den var fantastiskt vacker, den platsen och den känslan. Där, i tomrummet, fanns det plats för magi. Där kunde livet visa mig vart jag var på väg. När jag släppte strävan fanns det tid och plats för mig att lyssna.

IMG_2242

Nu har jag nått den punkten vad det gäller en kärleksrelation. Jag har landat tryggt i känslan att även om jag aldrig möter den stora kärlek som jag känner att jag är redo för, så är det ok. Jag lever ett liv jag älskar oavsett. Jag har min frihet. Mina barn. Mina vänner.  Mitt arbete. Mina drömmar. Allt det fyller mig med oändlig glädje. Och jag kommer aldrig kunna tänka ut min väg till att möta kärleken, hur gärna jag än vill.

IMG_5632

För mig handlar inte att ge upp om att resignera eller kapitulera. Det handlar om att jag totalt överlämnar mig. Surrender. Att jag mjuknar och släpper taget. Följer med. Att jag väljer att sluta jaga och kämpa och tillåter mig att vara i frågan, i tomrummet. Och där finns skönheten, närvaron, lugnet. Där kan jag möta livet med nyfikenhet. Där kan jag lyssna för att höra vad mitt nästa steg ska bli. Så att jag kan låta livet veckla ut sig framför mig.

När jag slutar sträva, slutar jag också leva i framtiden och i dåtiden. Då blir jag totalt närvarande i ögonblicket. Och just här, just nu, är allting bra.