Att leva utanför sin komfortzon

Vi har alla våra komfortzoner. Där vi känner oss bekväma. Men hur trevligt det än är i en komfortzon, särskilt utvecklande är det inte att vistas där. Det är lätt att tro att det är de rädda personerna som stannar i sina komfortzoner. Men jag är inte alls säker på att det stämmer. Själv känner jag mig rädd stora delar av tiden, men jag har ett utvecklingsdriv som gång på gång på gång tar mig utanför komfortzonen nästan utan att jag kan hjälpa det. Jag liksom bara MÅSTE göra det där jag skräms av för att överhuvudtaget vara nöjd med mig själv. Eller är det kanske så att jag inte utmanar mig trots att jag är rädd, utan att jag genom att jag utmanar mig själv så mycket också upplever min rädsla så ofta?

IMG_3643

Ibland känner jag mig som en vilsen själ på jakt efter en komfortzon att få vila lite i. Där komfortzonen är som en busskur på vägen där det är ok att sätta sig och vila en stund, ta en kopp te ur sin termos och dingla med benen en stund. Istället kör jag på i 130 km/h. För hur får jag min utvecklingsbenägna själ att förstå att det är ok att pausa när jag samtidigt är hög av kicken det ger att ständigt våga mer?

IMG_3619