Att bygga en tillitsfull relation

I min relation till mina barn har jag valt att se mig själv mer som en förebild och ett bollplank än någon som ska uppfostra dem. Jag vet ju att mina barn är kloka, har fina värderingar, stor empati och har bra koll på rätt och fel. Jag vet att de alltid vill väl. Jag behöver inte säga till eller styra och ställa. Däremot behöver jag lyssna, prata och resonera med dem. Ta dem och deras känslor på allvar, så att de kan lära sig att själva ta sina känslor på allvar. Deras känslor är inte mindre eller av mindre vikt för att de är barn.

IMG_5909

Nyckeln för dem och för mig ligger i ömsesidigheten, att vi tillsammans utgör en familj. Inte att jag är vuxen och bestämmer över dem. Det betyder att jag lyssnar och är lyhörd, att jag pratar med dem och att vi tar gemensamma beslut. Att de får känna sig delaktiga i allt från vad vi äter till middag, vad vi gör på sommarlovet och hur vi planerar våra veckor till var vi ska bo (och för den delen med vem, om det en dag blir aktuellt). Vi drömmer tillsammans om vart vi vill resa, vad vi vill uppleva och hur vårt liv ska se ut. För mig är det nyckeln till en tillitsfull relation. Det är det som gör att mina barn kan komma till mig med sin glädje och sin oro, sina funderingar och tankar.

Jag tror att våra barn föds genuint kloka med en tydlig kompass för vad som är rätt och inte, med stor empati och medkänsla. Mitt jobb som förälder är inte att förminska den kompassen eller underminera den genom att ta beslut över deras huvud. Mitt jobb handlar om att skapa en miljö där mina barn genom att bli lyssnade på lär sig lyssna på sig själva och sin medfödda klokhet, så att de blir känslomässigt välfungerande vuxna. På det sättet lägger jag grunden för hela vår relation

13502651_1581199705506148_1650233996099396812_o

Den här veckans blogginlägg är en del av #känslouppropet som i år har tema Relationskunskap. Dagens tema är Känslor och relationer. Läs mer om Känslouppropet på Facebook.