Att konflikter kan vara kärlek

När jag pratade med Anna, som är en av dem som ligger bakom Känslouppropet, om dagens tema, Konflikter och relationer, var min första kommentar att det temat har jag ingenting att skriva om. Jag är inte bra på konflikter. Har aldrig varit. Så vad skulle jag ha att bidra med idag?

Vi pratade vidare en stund och enades om att konflikter är svårt, och det tror jag definitivt inte att Anna och jag är ensamma om att tycka. Jag har tidigare undvikit konflikter i största möjliga mån, vilket inte alltid varit så bra för de relationer jag varit i. Eller, för att vara ärlig, det har varit riktigt, riktigt dåligt. Att lägga locket på leder aldrig till något bra. Ändå har jag gjort det gång på gång, både i kärleksrelationer och i vänskapsrelationer. Inte velat berätta att jag blivit arg utan dragit mig undan. Eldat under ilskan och självrättfärdigandet, svarat “INGET!” på frågan om vad som var fel. Förra hösten hände det igen, i relationen till min absolut närmsta vän. Känslan i mig sa att om jag berättar för henne att jag är arg, vad jag är arg för, då lämnar hon mig. Då är vår relation slut. Känslan var så stark att den till och med sa att “Tar du den här konflikten, då dör du!”. Och hellre än att ta det som för mig kändes ett säkert slut genom att prata med henne, valde jag en annan väg, mot ett ännu säkrare slut: jag drog mig undan, ville inte prata, lät relationen bli dålig, tänkte att den fick väl rinna ut i sanden. Hittade alltså bara ett annat sätt att få relationen att dö. Tack och lov gick hon inte med på det. Hon höll ut en vecka med mina tjuriga svar innan hon helt sonika tvingade mig att prata. Jag var livrädd, verkligen livrädd. Men jag gjorde det. Tack vare henne. Och att hon tog den konflikten med mig, att hon förde upp den i ljuset och pratade om den, det var kärlek.

IMG_5187

En annan aspekt av att konflikter kan vara kärlek är modet att våga ta en konflikt när det handlar om att stå för och respektera sina gränser. Självkärlek och självrespekt. Att inte böja sig för att det känns obehagligt och det suger i magen av oro för att säga vad som är ok för mig och inte. Även det någonting som jag övar på, om inte dagligen så i alla fall ofta.

Hur lär jag då mina barn någonting som jag själv inte är speciellt bra på? Genom att öva. Öva och öva och öva. Och sen öva lite till. Och genom att prata med dem om att vi kommer att ha konflikter med varandra, att det hör till. Att de kommer vilja bryta sig loss från mig, bli självständiga och göra saker på egen hand långt före jag är redo att låta dem. Så jag kommer att hålla emot. Och där kommer vi att kollidera. Det betyder inte att vi inte älskar varandra, tvärtom. Det är liksom meningen att det ska gå till på det här sättet, det är en del i deras (och min!) utveckling. Även det konflikter som bottnar i kärlek.

13502651_1581199705506148_1650233996099396812_o

Den här veckans blogginlägg är en del av #känslouppropet som i år har tema Relationskunskap. Dagens tema är Konflikter och relationer. Läs mer om Känslouppropet på Facebook.