Att sörja alla dem jag aldrig kommer att bli

För några veckor sedan gick jag i folkmyllret på Drottninggatan i Stockholm. Det var en onsdag och klockan var strax innan två. Jag gick i mina egna tankar med musik i öronen när mina ögon plötsligt fångades av en elegant och välvårdad kvinna med shoppingkassar i händerna. Jag vet inte vad som hände, men jag fylldes av en plötslig sorg över alla de människor jag aldrig kommer att bli och alla de saker jag aldrig kommer att göra, i alla fall inte i det här livet. Jag kommer aldrig bli den där eleganta 60-åringen med det välfönade håret och de välskräddade kläderna. Jag kommer aldrig bli en 25-årig backpacker. Jag kommer aldrig bli den klassiska karriärkvinnan. Det handlade om att släppa bilden av den eller de jag trott mig vara eller vara menad att bli, men också om att släppa alla orimliga idéer om personer jag egentligen inte har eller har haft möjlighet att bli.

Självklart vet jag ju att jag är jag och att jag lever det liv jag lever, att det styrs av de val jag gör och de förutsättningar jag har. Och jag tror att vi inom oss har potentialen till allt. Men det betyder ju inte att vi kan eller ska bli allt, det finns det ju ingen möjlighet till. Och trots att jag vet det intellektuellt hade känslan inte trillat ner i mig förrän just den här eftermiddagen. Att alla val jag gör, alla saker jag säger ja till, också leder till att jag måste säga mångdubbelt med nej till andra saker.

Sorg handlar inte om att ångra val vi gjort. Sorg handlar om att släppa taget för att kunna gå vidare med lätthet. Och om jag släpper taget om alla gamla självbilder jag burit med mig, i vissa fall kanske alldeles för länge, får jag möjlighet att bli den jag är menad att bli just nu. Jag får möjlighet att skapa mig själv på nytt.

“I love my life
I am powerful
I am beautiful
I am free

I love my life
I am wonderful
I am magical
I am me”
– Love my life, Robbie Williams