Att stanna i obehaget

För mig har yinyogan, tillsammans med min utmattning och att bli förälder, varit det som har bidragit allra mest till min utveckling, den jag är idag och hur jag ser på världen. Yinyogan har lärt mig acceptans, att lyssna inåt, att göra mindre i varje situation, att mjukna, att stanna i det som är obehagligt och inte fly från det eller från mig själv eller döva mig på något sätt. Inte så att jag alltid lyckas, men så att jag kan vara medveten om det. Först på mattan, i yogan. Sedan i livet utanför yogasalen.

Jag tänker också att vi utvecklas i flera steg. Det första är att bli medvetna om det vi gör som inte tjänar oss längre. Först när vi blir medvetna kan vi observera när det händer. De första gångerna kommer vi inte bli medvetna om vad vi gör förrän efter vi har gjort det. Det är lätt hänt att slå på sig själv då, bli irriterad för att “nu gjorde jag så där igen!”. I mina ögon är det inget att bli arg på, det är helt enkelt det andra steget i utvecklingsprocessen. Först efter det steget kan vi bli medvetna om vad vi är på väg att göra innan vi gör det och då också välja om vi vill göra på samma gamla vanliga sätt eller göra nytt. Och för varje gång vi väljer att göra nytt rotar vi ett nytt beteende och sätt att vara i oss.

Jag fick en påminnelse om just det här för några veckor sen. Jag var i en situation där jag blev nervös, riktigt nervös. Och jag kom på mig själv med att tänka: “Nu skulle jag kunna fly från det här. Jag skulle kunna börja fippla med telefonen, riva på nagelbanden eller göra något annat som distraherar mig. Eller så kan jag stå här i obehaget, bara vara i den här nervositeten och se vad som händer. Och vad är det värsta som kan hända?” Jag valde att stanna. Jag valde att utforska vad som hände i mig. Att fundera över vad jag var så rädd för. Jag valde att vara sårbar. Och jag valde att vara närvarande i obehaget.

Det som var så fint var att jag bara någon timme senare fick ett kvitto på att jag hade gjort rätt val, när jag fick höra att jag upplevdes som så närvarande. Och jag tänkte i mitt stilla sinne: “Du skulle bara veta…”.

 

1 comment on “Att stanna i obehagetAdd yours →

Comments are closed. You can not add new comments.