Att härda ut

Att stanna i obehaget, är inte det samma sak som att härda ut? För mig är det två helt olika saker, precis som jag i yinyogan skiljer på det fysiska obehaget och smärta. Smärta är aldrig ok, det är kroppens sätt att signalera att något är fel. Om jag väljer att ignorera smärtan är risken stor att jag skadar mig, i alla fall på sikt om jag fortsätter göra samma sak om och om igen. Att stanna i obehaget handlar om acceptans, växande, mjuknande och närvaro, oavsett om det är i den fysiska yogan eller i en situation utanför yogamattan. Att härda ut är att kämpa, bita ihop, använda kraft och viljestyrka. Att härda ut är för mig att sätta intellektet före intuitionen, hjärnan före hjärtat, huvudet före kroppen, tankarna före känslorna. Och precis som jag riskerar att orsaka mig själv fysiska skador om jag struntar i smärtan tror jag att jag riskerar att orsaka mig själv annan skada om jag regelmässigt härdar ut.

Att härda ut är att stanna i en situation som jag med all tydlighet känner är fel, att låta rädslan styra för att jag inte ser att jag har något val att göra annorlunda. När jag är i rädslan är det som att både kroppen och tankarna låser sig och jag slutar se möjligheter, val och alternativ. När jag stannar i obehaget finns en nyfikenhet på vad jag kan lära mig av den här situationen, på vad livet kan visa mig om jag låter det hända. Och obehaget går över så mycket fortare, just för att jag mjuknar och låter livet föra mig dit det är meningen att jag ska vara.

Så tänker jag om att stanna i obehag och att härda ut. Hur tänker du?